Varför, varför, varför utsatte jag (vi) mig (oss) för det här? Över en tredjedel av graviditeten är avklarad och vi vet ännu inte om vi ska behålla barnet. Jag hoppas så att det är ett friskt litet pyre där inne. Men om det inte är det har vi ju slösat flera månader som vi kunde ha försökt med IVF istället och sluppit den här oron. Om jag hade varit troende skulle jag ha bett till Gud just nu, men nu är jag inte det. Det är så frustrerande att inte kunna göra något, att inte kunna skynda på labbet som gör analysen, inte kunna fatta något beslut, att bara behöva vänta.
Det går inte en minut utan att jag tänker på de beslut vi kommer att behöva ta de kommande veckorna. Oron ökade kolossalt mycket efter i måndags då vi fick reda på att testet bara visade halva sanningen.
Orolig är man ju alltid som gravid, men inte så här. Det här är en helt annan nivå.
Jag minns att det var jobbigt för snart två år sedan när jag väntade Eliah. Men jag minns inte att det var riktigt så här jobbigt. Jag tänker att om jag hade mått så här dåligt då så skulle jag väl aldrig ha utsatt mig för det igen. Eller har jag bara förträngt hur det var då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar