Moderkaksprov

I måndags var vi på läkarhuset för att göra moderkaksprov. Beskedet vi möttes av när vi träffade läkaren var att de inte kunde ta de prover son krävs utan att jag måste till något av de större sjukhusen. Min mödravård borde inte ha skickat mig till läkarhuset. Då bröt jag ihop totalt. Bara tanken på att behöva sätta min fot på Karolinska gjorde mig kräkfärdig. Min spontana reaktion var att jag hellre gör en abort omedelbart än väntar längre. För så jobbig har den varit. Väntan. Dessbättre kunde hon, efter viss överläggning med en kollega göra provet så vi behövde inte åka hem och vänta ytterligare. Halleluja!

Undersökningen började med ett ultraljud. Det visade sig att jag var lite längre gången än de trott, så idag gick jag in i vecka 14. Därefter var det dags för moderkaksprovet. Det är tur att jag inte är spruträdd, för nålen de sticker in i magen är lång. Väldigt lång. Jag blundade när hon stack in den men kunde inte låta bli att titta under tiden.

Nu återstår bara max 2 veckor till innan vi vet. Men hur jag kommer göra om barnet är sjukt vet jag inte. Vi vill så gärna ha ett syskon till E. Så det lutar åt att vi kommer behålla det, oavsett. Jag menar, så mycket som vi älskade Leiah, och så många fina stunder vi fick med den underbara lilla människan. Det skulle kännas helt fel att välja bort ett barn bara för att det har samma sjukdom. Men, vi får se. Om beskedet kommer så fattar vi beslutet då. Så jävla svårt. Så många sömnlösa nätter. Så mycket oro.