Det gör så jävla ont idag. Ont i hjärtat alltså. Att tänka på Leiah är så surrealistiskt. Kan knappt förstå att hon har funnits, än mindre att hon inte längre finns.
Det är så konstigt hur saknaden bara tar över vissa dagar. Kanske beror det på att jag för första gången på några veckor är helt ensam med Eliah. Ensam med tid för eftertanke och saknad.
Eller så beror det på att vi idag fick veta att några kompisars tvillingar fötts för tidigt och att den ena inte mår riktigt bra, att hon har problem med lungor och hjärna. Jag blev helt illamående när Fredrik berättade. Man ska som förälder inte behöva se sitt barn må så dåligt. Usch.
Såg på en intervju i morse med en mamma vars son tagit ectasy och dött. Hon var så lugn och saklig när hon berättade. Chockad såklart. Min gissning är att hon ännu inte förstått vad som hänt, även fast hon satt vid hans sida när hans kropp sakta gav upp. Att se eller läsa om sånt gör mig så orolig inför framtiden. Får mig att funderar över mitt föräldraskap. Hur ska jag fostra Eliah så att han inte utsätter sig för sådana risker? Vill skydda honom mot allt ont men vet att det inte är möjligt.
Älskade dotter som alltid finns i mina tankar. Älskade son som snart kommer få höra historier om sin storasyster. Lilleman ligger och sover på min mage i skrivande stund, jag har tittat på bilder och filmer av Leiah. Kunde inte låta bli att lägga upp en filmsnutt på instagram. Uppladdning av videos här på bloggen fungerar fortfarande inte. Goa fina lilla Leiah.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar