Sabla november

Jag brukar tycka om hösten. Mörkret och kylan, att man kan sitta inne och mysa med tända ljus. Men det här året kan jag krasst konstatera att jag numera avskyr november. Och inte blir jag mer glad av att det snart är december. December som brukar vara så stämningsfull med advent och lucia och jul och allt därtill. Jag vill verkligen skippa allt det i år. I vanliga fall tycker jag att det är mysigt med pynt, julmusik, julklappar och hela galejen. Men i år önskar jag att vi hade bokat en resa långt bort någonstans över jul och nyår och bara sluppit skiten. Det kommer bara att vara tomt och sorgset utan Leiah. 

Idag är en sådan där dag då jag inte förstår hur jag ska kunna orka ta mig igenom de stundande helgerna. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket, och det blir extra påtagligt såhär när julen börjar närma sig. Jag har en klump i magen och hjärtat värker av saknad och längtan. Hon skulle ju varit med och hjälpt till på sitt alldeles egna sätt nu när det börjar bli dags att pynta och stöka här hemma. Vi skulle tagit med henne, och lillebror, till Skansen och tittat på djuren, lyssnat på musik och tvingat i henne julgodis som hon skulle spottat ut. Vi skulle gått på så många tillställningar vi bara kunde för att hon älskade när det var mycket folk och stoj omkring henne. Vi skulle ha klätt barnen i matchande tomtekläder och varit både ledsna och glada över att lillebror snart vuxit  om storasyster. Istället känns familjen halv och jag saknar lust att göra något som jag annars skulle tycka var mysigt. 

Jag tror att jag struntar i att baka pepparkakor och lussekatter, det kommer ändå bara att vara sorgligt utan hennes glada pladder som sällskap i köket. Julmusik funderar jag också på att bojkotta helt, jag satte på en julskiva häromdagen men blev bara ledsen när jag insåg att senast jag lyssnade på den var tillsammans med Leiah. Julklappar kommer det inte bli många av i år då vi sparar pengar till stundande bröllop. Och vad finns det för mening i att köpa julklappar till en liten som redan har allt han behöver? Vi har som tradition att äta skaldjursjulbord med ett gäng kompisar i början av december varje år. Men även det funderar jag på att hoppa över då det kommer riva upp för många känslor då Leiah var med de två senaste gångerna. Och nyårsafton. Jag har så länge jag kan minnas fått ångest på nyårsafton, undrar hur det kommer bli i år utan vår lilla glädjespridare?

Jag vet att jag låter butter och deppig, att jag tar ut förlusten i förskott. Att det är bättre att tänka positivt och inte utgå från att det kommer kännas peck. Men om du inte själv har förlorat ett barn och snart ska behöva fira din första jul utan honom eller henne, julen som är barnens högtid, så struntar jag faktiskt i vad du tycker. Ibland måste man få känna såhär. Jag hoppas och tror att det blir bättre i framtiden, bara jag överlever den första julen som änglamamma. Men i år känns det bara mörkt och tungt. 

Men Eliah då, ska inte han få uppleva julen, kanske någon tänker. Jo, det är klart att han ska. Men i år kommer han varken förstå eller minnas något, så då kan det ju lika gärna kvitta. Dessvärre har jag en fästman som är mer traditionsbunden än jag, som verkligen gillar att fira jul och nyår och alla andra högtider. Helst vill han fira dem såsom han alltid har gjort. Och han verkar inte särskilt sugen på att fly undan julen i år heller (jag har föreslagit julfirande utomlands även tidigare år men då av andra skäl). Det är lite synd då ett av de bästa beslut vi tagit i år var när vi bestämde oss för att åka iväg och fira midsommar ensamma. Jag önskar att vi kunde göra likadant nu i december. Men, vi är två vuxna i den här familjen och jag kan inte alltid få min vilja igenom. Jag hoppas bara att jag kommer att orka utan att bryta ihop totalt.