En känsla av att vara halv

Jag är inte helt frisk, dras med en förkylning som gör att känslorna bara svävar iväg, jag kan inte kontrollera varken tårar eller hjärta. Svag fysiskt och svag mentalt. Jag snörvlar av förkylning och jag snörvlar av sorg. På torsdag har det gått sex månader, jag kan inte fatta. Under eftermiddagen idag fick jag för mig att fixa lite med Leiahs minnesalbum. Jag tände ett ljus, lyssnade på hennes playlist och gick igenom hälsningar och bilder. Lille Eliah höll jag hårt i min famn under tiden. Han ger mig styrka utan att ha en aning. 

Idag har jag varit så hemskt ledsen, det kändes extra tomt här hemma. Det hjälper lite grann att plocka med hennes saker och titta på bilder. Men ändå är det aldrig tillräckligt. Ibland känner jag att hon är här, ibland är det som att hon aldrig har funnits. Jag vill så gärna känna, men det går inte alltid.

Men när jag känner, då är hon väldigt närvarande. Jag vill tro att hon är skuggan som sveper kring mina ben, vinden som smeker min kind. Jag inbillar mig att solens strålar är Leiah som ler mot oss. Regnet som smattrar mot rutan är de tårar hon fäller av saknad. 

Jag har en förnimmelse av att hon är med oss, men det är inte nog. Jag fortsätter längta, fortsätter sakna. Det är inte tillräckligt att ha henne i minnet, på kort eller att kunna fingra på hennes saker. Jag saknar hennes mjuka kinder, små fingrar och gropiga lår. Jag saknar hennes små blonda lockar och sprattlande ben. Jag saknar hennes värme och att kunna krama henne. Jag saknar att ha henne här och inte bara i minnet. Jag känner mig halv och har ingen aning om hur jag ska kunna läka.