Det är ingen underdrift att påstå att jag befinner mig i en svacka just nu. Ja, eller nu och nu. Sedan ett bra tag tillbaka. Egentligen ända sedan Leiah föddes, men framförallt sedan hon var sådär sjuk i mars.
Framförallt är det en känslomässigt svacka. Fylld av ångest. Ingen livslust. En stor klump i magen som aldrig försvinner utan bara blir större och större. Visst finns det stunder, ja till och med dagar, då man glömmer bort och är glad. Men mest är det, och har varit, mörker.
Detta har lett till en ovilja att ta hand om mig och min kropp, vilket fått mig att må ännu sämre. Jag äter dåligt, sover dåligt, tränar minimalt. Det är som en ond spiral som bara gräver sig djupare och djupare ner i marken.
Har funderat mycket på hur jag ska komma ur det här. Det finns ju ingen mening med att leva ett liv i bitterhet, då kan jag lika gärna avsluta det här och nu. Jag förpestar ju bara tillvaron för mig och andra.
Frågan är, vilken ände ska jag börja i? Hur ser mitt liv ut när jag brukar må bra? Ska man gå till farbror psykdoktor och prata av sig? Det kanske en borde men inget jag ids med för tillfället. Jag har en annan plan. Träning. Kost. Och börja säga nej.
Det är när jag tränar regelbundet som jag brukar må som bäst. Träning är bästa sättet att få ur sig aggressioner och ledsna tankar. De senaste månaderna har jag haft allt för lätt att hitta ursäkter för att inte träna (framför allt husrenovering och flytt). Men det håller uppenbarligen inte i längden. Tänker dock inte sätta upp några orimliga mål som är svåra att leva upp till, det kommer jag bara må sämre av. 2-3 pass crossfit per vecka, det borde jag klara av utan att livspusslet blir allt för rörigt. Hinns inte crossfit med så byts det ut mot löpning eller hemmaträning. No excuses!
Det vore ju bra om jag kunde börja tänka på vad jag äter, mindre chips och vin, mer morötter och vatten. Typ. Just nu konsumerar jag alldeles för lite frukt och grönt, så där måste det bli skärpning. Egentligen äter vi ganska bra på veckorna, det är bara det att en unnar sig lite för ofta.
Sista punkten. Börja säga nej. Det här är det svåraste. Livet måste inte gå i 180. Det är dags att börja säga nej och bara chilla hemma på helgerna. Inse att man inte måste vara med på allt. Samt att jag måste sluta träffa folk som får mig att må dåligt. Folk jag tycker om men som av någon anledning ger mig klump i magen och tårar.
Om jag lyckas med ovanstående kanske jag slipper gå till farbror psykdoktor. Annars finns ju alltid det som en sista utväg: samtal och lyckopiller. Oviljan att träna tror jag att jag lyckats råda bot på. Jag körde crossfit igår och fick lyckorus efteråt och imorse tog jag en (inte lika rolig) löprunda. Kanske har det vänt?
Vännen min.
SvaraRaderaJag tänker att man måste acceptera att man kanske inte alltid lever som man vill, att det är okej att få ha en svacka. Samtidigt tror jag att det är bäst att du är snäll mot dig själv. Prioritera mer tid med dig själv och få återhämtning, ta power walks dagligen med vagnen.
Sen tror jag att det är klokt att gå och prata någon för att få nya perspektiv och som ett sätt att ge dig tid bara för din egen skull och ditt eget mående. Var inte för hård mot dig själv....du har kämpat som ingen annan!
Jag finns här!
Kärlek