Det finns inget jag önskar mer än att du ska få leva ett frisk och värdigt liv. Jag hoppas att du och jag en dag kan sitta ner och prata om hur din pappa och jag kände den här första tiden. Tiden då vi inte visste någonting mer än att du skulle bli väldigt sjuk och inte utvecklas normalt. Tiden då det mesta i vårt liv handlade om din vikt och vad du borde kunna, men inte kunde. Tiden då det kändes som att vi inte gjorde annat än sprang på läkarbesök. Tiden då jag knappt hann njuta av att vara din mamma då allt annat kom i vägen.
Den här veckan har jag vaknat med tårar i ögonen varje morgon. Tårar av oro. Tårar av kärlek. Jag blir varm i hela mitt hjärta av titta på dig i din säng där du ligger, lyckligt ovetande om hur oroliga vi är för dig.
Du lever i din egen lilla värld. En värld som jag känner att jag inte riktigt lyckas ta mig in i. Vissa stunder får vi kontakt, vissa stunder är jag säker på att du vet att jag är din mamma. Andra gånger flackar du med blicken, vevar med armarna och är okontaktbar. Jag pratar med dig men du verkar inte höra. Jag sjunger för dig men du verkar inte lyssna.
Du är världens härligaste lilla unge. Men du prövar dagligen vårt tålamod. Inte genom att skrika eller vägra sova som andra barn. Nej, du prövar vårt tålamod genom att vara lite långsam. Du utvecklas och växer, men i din egen takt. Du blir starkare och mer närvarande, men i din egen takt. Det är som att du tar två steg framåt och ett tillbaka. Svårt att hantera för en mamma som ständigt skyndar.
Världens sötaste och mest underbara lilla dotter. Du är speciell på så många sätt och vis. Vi vet inte vad det ska bli av dig eller hur ditt liv kommer bli. Men en sak är säker: du är min lilla skatt och jag kommer alltid att älska dig mest av allt.
nu gråter jag framför datorn! guldmedalj till er tre kämpar och all min kärlek!!
SvaraRadera