18 km spring cross

Optimisten i mig trodde att jag skulle klara att springa 18 km på 1,5 timme. Vilket inte alls var ett särskilt högt uppsatt mål i feb/mars. Sen kom Po a.k.a. min inneboende och tvingade mig till att träna mindre hårt, det enda kroppen ville under ett par veckor var att sova. Jag genomförde alltså inte loppet, hämtade inte ens ut nummerlappen. Smått besviken på mig själv.

Fick i alla en löprunda med Fredrik i lördags, de 6,5 km kändes som 18. Det är konstigt det här som händer i kroppen. Gillar inte riktigt att jag inte själv kan styra formen, kondisen och orken blir sämre trots träning. Men jag får väl vänja mig, det lär ju inte bli bättre när magen börjar växa. När den nu behagar göra det? Anledningen till att jag inte lagt upp fler bilder på magen är att det inte finns något att visa. Men enligt min gravidapp ser jag denna vecka "äntligen gravid ut" så kanske säger det bara poff så står jag där med världens mage på söndag...