Det här att vara gravid för tredje gången på fyra år, det känns i kroppen. Och psyket. Jag har ont dygnet runt just nu: i ländryggen, höfterna, under revbenen och i magen. Allt är så mycket jobbigare den här gången. Det är inte skönt att sitta, ligga eller stå. Jag har ingen ork, inget tålamod och får ont av minsta lilla promenad.
Ont fysiskt och ont i hjärtat. Oron blir bara större och större. Rädd att något ska gå fel med bebisen. Rädd att jag inte kommer att överleva om något händer med bebisen. Eller med Eliah för den delen. Och saknaden efter Leiah blir mer och mer påtaglig. Nu är det bara en dryg månad kvar tills lillasyskonet kommer, i samma veva som det är två år sedan vår lilla ängel dog. Det där syskonet som kommer att bli nummer tre fast de bara är två. Kommer Eliah och Pyret ens bry sig om sin storasyster när de blir stora nog att förstå? Eller kommer de bara tycka att mamma och pappa är jobbiga som pratar om Leiah som i deras värld aldrig har funnits?
Jag kände egentligen aldrig någon direkt brådska att Eliah skulle komma när jag väntade honom. Gissar att det berodde på att Leiah höll oss så upptagna. Men de där två månaderna efter att Leiah hade dött och vi helt plötsligt bara var två vuxna i familjen, då stod tiden som stilla. Klockan kunde inte gå långsammare. Vi ville inget hellre än att lillebror skulle födas. Samtidigt tror jag att vi insåg att vi behövde den där tiden för att sörja och ta oss vidare. Det hade nog blivit alldeles för mycket att rodda med allt kring begravning etc med en liten nyföding. Och Gud så orolig jag var, vi åkte in på extrakoller stup i kvarten pga att jag hade så mycket sammandragningar. Men det var en annan typ av oro än den jag har nu. Hur det skiljer sig åt går inte att förklara.
En del av mig vill bara att det ska bli maj så att förlossningen kan sätta igång. Jag är less på att vara gravid och ha ont hela tiden, vill kunna hjälpa Fredrik mer och orka leka med Eliah. Samtidigt vill jag att veckorna ska gå lite långsammare så att jag får mer ensamtid med Eliah. Han är fortfarande så liten och kommer antagligen bli väldigt förvirrad när det helt plötsligt kommer en liten bebis som stjäl all vår uppmärksamhet. Vill även försöka njuta av detta som kanske blir min sista graviditet (när nu njutningen ska komma då jag hela tiden har ont...).
Åh, känner mig så kluven. Och trött. Utmattad. Och allmänt mör. Förstår egentligen inte varför jag envisas med att jobba då barnmorskan vid två tillfällen har föreslagit sjukskrivning. Jag hade kunnat sova flera timmar varje dag och ändå krypa till sängs tidigt på kvällen. Utan att känna mig pigg. Utan att ha någon ork. Det är bara att konstatera att det är betydligt jobbigare den här gången. Men snart är det över och vi har två små barn att krama och hålla om. Som jag längtar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar