Gravidvecka 30 och tungt på många sätt

Vecka 30 och nästan 75 % har passerat! Veckorna går så fort att jag inte riktigt hänger med. Varken mentalt eller fysiskt. Vilket på sätt och vis är konstigt för just nu är det mesta en plåga. Och då borde tiden gå långsamt.

Helst skulle jag behöva ligga såhär dagarna i ända tills bebisen kommer. Vilket inte riktigt går, ej heller vill jag det. Men kroppen skriker efter vila. Arbetsveckan avslutades stressigt och det har verkligen märkts av under helgen, jag borde ha passat på att sova samtidigt som Eliah.

Imorse vaknade jag kl 4 av att jag mådde illa. Magen ville vända sig ut och in, vilket den också gjorde senare. Inte gravidillamående utan kräksjukeillamående. Det var inte riktigt vad jag behövde när jag redan kände mig sliten. Ont i ryggen, sjukt trött och kräksjuka på det. Och ont i magen på ett gravidkonstigt sätt. Nu känns det lyckligtvis bättre. 

Dessutom gör graviditeten mig till en sämre mamma. Jag har ont i höfter och bäcken och har svårt att leka med Eliah på golvet. Tålamodet är nästintill obefintligt. Orken saknas. Och jag är långsam och osmidig och känner inte riktigt att jag klarar att ta hand om honom nu, han är lite för snabb. Jag skulle vilja ge Eliah så mycket uppmärksamhet det bara går fram tills förlossningen. Men jag saknar energi till det. Något som fick mig att bryta ihop och gråta tidigare idag. 

På förmiddagen halvlåg jag i soffan och slötittade på Vasaloppet med Eliah lekandes runt mig. Rätt som det var snubblar han över mig och är på väg att falla huvudstupa från soffan. Jag lyckas sätta mig upp och får tag i ena benet och hindrar hans fall, i stället för att dyka rakt in i marmorbordet hänger han en bit från golvet. Men något händer i min mage, något som gör så sjukt ont. Det bara knöt sig i magmusklerna och jag kunde se hur det reste sig som en stor bula på vänster sida, det enda jag kunde göra var att försöka sträcka ut magen. Och stackars Eliah han bara hänger där och börjar tokgråta när han märker att jag har ont. Dagens incident fick mig än en gång att inse att det var tur att jag gick tillbaka och började jobba för jag har svårt att se att jag skulle orka ta hand om Eliah hela dagarna just nu. Men Gud så dåligt samvete det ger mig! Jag hade så mycket hellre fortsatt hänga med min son om dagarna.

Jag vill inget hellre än att skämma bort honom med min kärlek. Men när jag kommer hem efter jobbet vill jag bara dyka i säng. Jag är så less på att vara en otymplig gravidos som inte klarar hälften av det hon klarar i vanliga fall. Jag minns inte att det var så här jobbigt de två tidigare gångerna. Men det är klart att det sätter sina spår att vänta trean 3,5 år efter Leiahs födelsedag. Och jag som vill ha ytterligare ett barn till innan jag fyller 36, haha.