När man inte orkar

Jag borde vara jätteglad nu. Lättad över att vi fick positiva besked häromveckan. Men jag orkar inte vara positiv, för jag tror inte riktigt på det. Jag vågar inte tro att det växer en frisk liten bebis i min mage. Oron har spätts på av att jag igår och idag inte har känt av någonting, inget sprattel alls. Får känslan av att något är fel men kan inte motivera varför. Och jag hoppas på att det bara är oro, såklart. Fredriks svar när jag nämner detta är att då borde vi åka till sjukhuset. Men vad ska de göra med ett foster i vecka 17? Och vi har ultraljud inbokat om två veckor och då får vi besked.

Jag förväntas vara glad nu. Vi blir gratulerade till de positiva provsvaren. Gratulationer såsom att allt är klart nu, man skulle kunna tro att jag redan har fött vår lilla bebis. Jag kan inte riktigt hantera dessa gratulationer. Min spontana reaktion är att svara "ja, det var skönt att få det svaret, men det känns som att något inte står rätt till då jag inte kan känna bebisen röra sig". Tydligen är det tabu att säga så. Vilket jag tolkar som att man inte får vara orolig. Och absolut inte negativ. Dessutom bör sådant tydligen icke yttras när man är på fest, för då kan man ju förstöra stämningen (min egen tolkning såhär i efterhand då varit på fest igår kväll).

Nej, man ska vara glad, glad, glad. Hela tiden. Ta ut segern i förskott. Ta för givet att alla graviditeter slutar med en frisk liten person som lever lycklig i alla sina dagar. Jag är ledsen men jag orkar inte. Jag vågar inte drömma. Inte hoppas. Kalka mig gärna surmupp, för det är väl det jag är. Men jag orkar inte glädjas just nu.