Världens längsta väntan

Förra veckan var vi på ultraljud för att ta reda på vilken vecka jag är i. De behöver veta det för att jag ska kunna göra ett moderkaksprov. I och med att jag hade dryga 6 veckor mellan de två menstruationer jag haft sedan Eliah föddes så gick det inte riktigt att räkna ut utan ultraljud. Det lilla livet i mig var då 7 mm långt (kort) med ett litet hjärta som tickade. Så konstigt att något så litet har organ som fungerar! 

I vilket fall, i morgon går jag in i vecka 9. Om jag förstått det hela rätt så kan moderkaksprovet göras fr.o.m. 11 fullgångna veckor. Tid är bokad för detta i början av november. Därefter dröjer 3-4 veckors väntan innan vi får svar på om barnet har Leiahs sjukdom eller inte. Och detta håller mig vaken om nätterna, jag är så sjukt orolig. 

Förra gången visste vi hur vi skulle göra, beslutet togs innan jag blev gravid. Men nu är jag inte säker. Kommer jag att kunna göra abort om barnet är sjukt? Jag vet ju att jag kommer att älska barnet oavsett. Och jag längtar så efter ett syskon till Eliah. Fast å andra sidan, vågar jag ta beslutet att föda ett sjukt barn vars sjukdom gör att hen riskerar att dö i alldeles för unga år? 

Väntan är i vilket fall olidlig. Vi borde ha väntat på att få göra IVF och PGD. Men de var ju så luddiga i sina kvar kring när den processen skulle sättas i gång. När man får beskedet "ni får troligen en kallelse till första läkarbesöket under höstterminen och kan sätta igång med hormoner då". Då är det svårt att vänta. För ett "kanske" går inte att lita på. När man inte har några problem att bli gravid den vanliga vägen. Men att behöva ligga sömnlös om nätterna. Att ha hela sin tankeverksamhet fokuserad på det här. Det är påfrestande.