Leiah fick en sommar, den kantades av flytt från lägenhet till hus och renoveringskaos. Då valde vi att göra mycket själva, så Leiah fick mest hänga med sina far-och morföräldrar i trädgården. Nu har Eliah snart fått uppleva en hel sommar, sin första men förhoppningsvis inte sista. Även om förutsättningarna är annorlunda jämfört med Leiahs första och enda sommar så är det ändå mycket som är sig likt. Framförallt på en punkt: renoveringskaoset. Något som skiljer sig är att jag har absolut noll lust att renovera själv, och jag vill inte ha barnvakt till Eliah (mer än ytterst korta stunder någon gång ibland). Men eftersom vi försöker fly kaoset får han ändå träffa sina mor- och farföräldrar mycket. Och detta ger mig så dåligt samvete, jag borde ha spenderat mer tid med Leiah. Vi borde ha varit med henne och lejt bort hantverket. Men det går ju inte att få ogjort. Och vi kan inte ge henne mer tid i framtiden. Sånt här ger mig ångest. Och gör mig så ledsen.
De senaste veckorna har jag funderat mycket på hur livet hade varit om vi fortfarande haft henne här. Jag undrar hur mycket hon hade lärt sig av sin lillebror. Jag undrar om de hade tyckt om varandra. Jag föreställer mig hur han hade överöst henne med sina slemmiga pussar, envist försökt pilla på hennes knapp på magen och varit fascinerad av hennes rufsiga hår. Jag tänker på hur lätt det är att göra en utflykt med Eliah och hur mycket vi behövde packa med var gång vi åkte någonstans med Leiah. Det tog alltid halvtimme att komma iväg. Med Eliah räcker det i princip att packa ner en extra blöja och sen bara åka. Jag funderar på om jag hade klarat att göra resan till Kreta ensam med två barn, eller hade vi kanske varit tvugna att stanna hemma. Jag tänker på Leiah och oroar mig över att något ska hända hennes lillebror. Mina barn, mina älskade barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar