När man känner sig som världens sämsta förälder

Eliah fyller år på torsdag, hans första födelsedag. Något som verkat få både Fredrik och mig att tänka extra mycket på Leiah. Konstigt nog. Vårt fokus borde ligga på barnet vi har här, men det är inte alltid så lätt att styra sina tankar. Självklart får han all uppmärksamhet han behöver men det är extra mycket jobbiga tankar den här veckan. Extra mycket saknad.

Vår lille son börjar bli så stor. Han går, springer och klättrar. Han visar vad han vill och inte vill ha, klappar händer och skrattar. Man märker att han förstår väldigt mycket av det vi säger till honom. Han är allt annat än en liten bebis. Jag tycker att han har blivit stor alldeles för fort (även om det på många sätt är roligt också såklart). Men Leiah, hon kommer för alltid att vara vår lilla lilla flicka, vår 1,5-åring som på många sätt bara var en liten bebis. Den där underbara lilla människan som vi älskade så ofantligt mycket. Hon som inte kunde hälften av det Eliah kan när hon var i samma ålder. 

Jag tittade precis på några videos av henne och det gör så ont, så fruktansvärt ont, i hjärtat. Busungen. Charmtrollet. Knasmajan. Saknaden blir verkligen inte mindre med tiden. Förra veckan var det exakt 14 månader sedan hon dog. Det känns som igår. Jag vill inte att livet ska gå såhär fort, ju mer dagar som går desto mer avlägsen känns vår tid med Leiah. Och jag vill inte glömma, jag vill ha minnena av henne färska. Fast det går ju inte. 

Men nu, när det är dags att fira vår lilla ettåring, då blir minnena kring Leiahs ettårsdag så mycket klarare. Då för snart två år sedan ställde vi till med stort kalas (flera kalas till och med) för stora och små. Det bakades och pyntades. Presenter slogs in. Alla hennes kompisar var bjudna, nästan alla våra kompisar bjöds också. Men den här gången ställer vi till med...ingenting. Fredrik kommer inte ens kunna fira Eliah på födelsedagen då han är i Stockholm och vi i Borås. Jag har gjort några tafatta försök att köpa presenter men det känns så meningslöst. Något kalas blir det inte. Och vilka skulle vi bjuda? Eliah har inte fått bebiskompisar såsom Leiah fick då jag inte haft någon direkt mammagrupp den här gången. Eftersom vi inte är hemma blir det svårt att ställa till med kalas, och vore vi hemma hade jag ändå inte velat pga renoveringskaoset.

Och det känns så taskigt mot honom, vår älskade lilla ögonsten. Han kommer såklart inte minnas hur hans ettårsdag firades, men ändå. Man vill ge honom detsamma som Leiah. Men jag tror ärligt talat inte att jag hade orkat även om köket var färdigrenoverat och vi var hemma i Stockholm. För det är alldeles för mycket känslor. Kanske kommer jag aldrig att kunna fira hans födelsedagar?