7 månader av saknad

20 december. 7 månader sedan den där morgonen då jag hittade henne livlös i sängen. Vår lilla prinsessa som alltid var full av liv och glädje. 7 månader, en kort tid för en vuxen men för henne hade det varit en oändlighet. 7 månader sedan vi satt där på Karolinska sjukhuset och önskade, hoppades och trodde att allt bara var den värsta sortens mardröm.

Och i skrivande stund är Fredrik tillbaka där. Samma sjukhus men en annan akutavdelning. Hans pappa har trillat i trappan och slagit sig, hur illa vet vi inte ännu. Men tillräckligt illa för att få åka i ilfart med ambulans. Lilleman sover och jag är kvar hemma med honom och håller alla tummar och tår för att svärfar inte ska vara illa däran. 

Fredrik flög ur sängen när han fick samtalet från sin mamma, paniken lös om honom trots att han hade ryggen mot mig. Jag har aldrig sett honom blekna och tappa färgen i ansiktet så fort förut. 

Som vi önskat att vi inte skulle behöva besöka det där sjukhuset på mycket länge, allra helst aldrig. Och att det skedde idag, på sjumånadersdagen, en dag som varit en tillräckligt tung för honom då han tänkt mycket på och saknat sin lilla lillfis. En del av mig vill vara där och stötta Fredrik, men samtidigt är jag tacksam över att han bad mig stanna hemma med Eliah för jag får ångest bara av tanken på att åka till det där sjukhuset.  Men jag vet i sjutton om det inte vore bättre att vara där, för det är alltid enklare att dela sin oro med någon.    

Jag hoppas, hoppas, hoppas att det här får ett lyckligt slut. Alldeles för många tårar har redan fällts i år...